Ventus

Kim Elena, spina bifida, rullstolsanvändare, studerande i socialvetenskaper: ”Jag kom till världen som spina bifida-barn. Jag växte upp på landet. Där var allting lättare. Nu bor jag i stan, det var naturligtvis en stor omställning i början. Där finns det betydligt fler hinder, många byggnader är inte rullstolsanpassade, och man måste ofta först ta en titt på hur man kommer in. Men jag har alltid studiekamrater som hjälper mig. Det tycker jag att är mycket positivt. För i livet handlar det fortfarande om att överbrygga barriärer, också i samlivet mellan människor. Många människor behöver stöd med detta och det är det som är orsaken till
att jag bestämde mig för att studera socialvetenskap.

En rullstol kan förresten också vara ett hinder, mer stjälpande än hjälpande. Jag har använt många rullstolar i mitt liv, vissa av dem var riktigt obekväma. Tidigare har andra valt för mig, nu väljer jag själv. Avgörande för mig är sittkvaliteten och optimal anpassning. Det märker man direkt när man har tillbringat den första dagen i en rullstol. Och egentligen märker man det redan när man har satt sig i den. Nästan med detsamma. Så är det.”

Kevin har ett inkomplett tvärsnittssyndrom längs överarmen 11/12 efter en arbetsolycka. Han är rullstolsanvändare, alpin skidåkare, wakeboardåkare, handcyklist och kitesurfare: ”Jag startade redan från första början med handikapp. Som liten pojke var jag tvungen att bära gips i två och ett halvt år på grund av en höftledsskada, sedan gymnastikmaskin. Tills jag var 14 år gammal fick jag inte delta i gymnastiken i skolan. Sedan satte jag igång och tog igen allt inom sporten. Jag visade att jag kan göra det. År 2002 råkade jag ut för en olycka. Då jag arbetade på ett tak brakade jag igenom en byggnadsställning och föll ner tio meter. Sedan dess har jag varit förlamad. Vid den tiden ställde jag mig själv ganska snabbt frågan: Kommer detta att störa dig i fortsättningen? Nej, svarade jag åt mig själv
och antog utmaningen.

Jag kämpade och har bara vunnit på det. Jag blev alpin skidåkare och var år 2006 med i landslaget i Paralympics i Turin. Jag vet utan tvekan att man kan delta aktivt i livet. Man måste bara vilja göra det. Min rullstol måste klara av det. Även om den inte är en svetsad variant, så ska man kunna köra den ungefär som en sådan. Avgörande är stabiliteten, det är det viktigaste. Robust måste den också vara, precis som jag. I slutändan är mitt motto: ”Rullstolar känner ingen smärta!”

Marianne, ärftlig spastisk spinalparalys, rullstolsanvändare, världsresenär: ”Sedan år 2006 har jag haft så stora funktionshinder att jag behöver en rullstol. Jag var till först mycket rädd för att vara beroende av hjälp från andra, isolerad och ensam. Tvärtom. Naturligtvis behöver jag hjälp, men jag får alltid den hjälpen när jag än behöver den. Man måste vara målmedveten,
man måste bry sig, men utbudet är så stort att man för det mesta har en god försörjning. När man reser har man till och med verkliga fördelar, eftersom funktionshindrade ofta får förtur.
Också inom sjukvården och hjälpmedlen har det skett enorma framsteg. En modern rullstol är dock tekniskt mycket bättre idag än de som fanns ännu för några år sedan. För mig är ofta redan det första intrycket det avgörande när jag ska välja en rullstol. Jag måste gilla en rullstol med en gång. I slutändan måste man ju inte, då man redan inte kan gå ordentligt, ännu
till på köpet sitta i en hemsk rullstol, eller hur?
Det viktigaste för mig är dock egentligen att jag sitter skönt och bekvämt. En rullstol måste vara som gjord för mig. Det märker man sedan när man kör den, om den är lätt och enkel att manövrera, då känner jag att jag är i goda händer och känner mig också mycket bättre.

René, tetraplegi C5/C6 efter en trafikolycka, sedan många år tillbaka rullstolsanvändare, anställd hos Ottobock: ”Att testa rullstolar är mitt yrke. Med mer än 20 års
användarerfarenhet kan jag exakt bedöma kvaliteten och köregenskaperna hos dem. Erbjudandet från Ottobock att arbeta för dem här i Königsee i Thüringen inom området Mobility Solutions var perfekt för mig. På det här sättet kan jag aktivt hjälpa mig själv och alla andra som har liknande begränsningar som mig. Detta och acceptansen från mina kollegor tycker jag är fantastisk. Ventus har jag nu kört med i fyra månader, jag är med i testningen från början. Ända från början stod en konsekvent lättviktskonstruktion och en kompakt design i fokus för utvecklingen. I idealfall betyder lättviktskonstruktion viktreducering – till exempel genom användning av aluminium eller genom minskning av tjockleken hos rörväggen och materialet då man samtidigt optimerar stabiliteten. Summan av viktbesparingarna som uppnås med ovannämnda tillvägagångssätt och en så kompakt
design som möjligt har vi dragit till sin spets med Ventus. Idag sitter jag i en rullstol med fast ram som av så lite material som möjligt skapar så mycket rullstol som det behövs. Proceduren att stiga in och ur bilen gör jag utan problem fyra gånger per dag. Och alla som vet hur det är vet vad ett kilo mer eller mindre betyder. För mig är Ventus på alla sätt en måttstock, framför allt i sitt prissegment. Och dessutom tycker jag att den med sin enkla design ser rätt bra ut.”